Tittar
Äntligen en ny säsong av Love is Blind Sverige. Precis som alla andra förfasats jag över utvecklingarna i Ola och Millys relation samtidigt som Niklas och Karin är för gulliga. Väldigt mycket senare än alla andra har jag nu också sett klart första säsongen av Squid Game, och jag måste faktiskt säga att jag varit mycket mer engagerad än vad jag trodde.
Tittar på bio
I mars har det blivit Mickey 17 (Bong Joon Ho) och The Last Slumber Party (Stephen Tyler) från 1987. Mickey 17 har en bok som förlaga (som jag inte läst) och var för mig ändå en rolig åktur. Mickey måste lämna Jorden fort eftersom han är skyldig en gangster mycket pengar, och anmäler sig något impulsivt till att vara en expeditions “expendable” - dvs någon som offrar livet i farliga situationer för att sedan skrivas ut på nytt ur en kloningsmaskin. Den är absolut flamsig på sina håll och har en hel del brister, men dess charm lyckas kompensera för detta.
The Last Slumber Party såg jag på min lokala favoritbiograf som en del av deras koncept Den dåliga filmklubben, och det är oftast riktigt usla filmer vi har att göra med. Det handlar såklart om ett slumber party och en mördare med skalpell som rymt från ett mentalsjukhus. Jag har sett filmer i Den dåliga filmklubben tidigare men det var några år sen sist. Nu kändes eventet mycket mer välbesökt än tidigare (innan var salongen alltid halvtom). Jag måste tyvärr göra den otroligt pinne-i-röven observationen att det hela nu upplevdes väldigt performativt från många medbesökare. Det gapskrattades överdrivet högljutt samt gjordes grisljud också åt de scener som faktiskt inte var roliga, lite bara “för att”. Många verkade smärtsamt inställda på att filmen skulle vara så otroligt dålig och man skulle skratta så otroligt mycket åt just detta att det höll på att bli för mycket för mig. Men vem är jag att vara surmupp och säga åt andra att inte ha fullt så roligt. Jag går säkert på Den dåliga filmklubben igen i framtiden.
Läser
Av en slump läser jag två böcker med flera beröringspunkter, nämligen Kjell Westös Skymning 41: roman från en krigstid historikern Dick Harrisons Fienden - Sveriges relation Ryssland från vikingatiden till idag. En vild gissning är att det är världsläget som gjort att jag dragits till båda dessa böcker just nu. I Skymning 41 får vi följa ett par (en skådespelerska och en journalist) under finska vinterkriget, och hur deras relation och liv utvecklas i Helsingfors med kriget som inramning. Det är lite speciellt att läsa hur exempelvis staden Viborg varit ömsöm finskt/svenskt och ömsöm ryskt genom erövringar och stridigheter från åtminstone 1300-talet fram till idag. När kag gör en slagning på nätet ser det fortsatt ryskt ut, och har väl varit det sedan Finland fick ge upp landmassor under andra världskrigets härjningar.
Spelar
Jag är så kallat mellan spel och rensar istället paletten med älskade Dome Keeper. Spelet blandar tower defense-mekaniker med mining. Jag ger mig ner i underjorden med min lilla borr på jakt efter åtråvärda resurser (helst järn), sen måste jag blixtsnabbt tillbaka till min dome för att försvara den mot en utomjordisk attack. Och så rullar spelet på. Det är meditativt på ett sätt som andra verkar tycka att t.ex. Stardew Valley är. Trots det repetitiva tycks jag aldrig tröttna.
Uthärdar
Verkliga livets kontorsdrama i form av stora omorganisationer och effektiviseringar (dvs nedskärningar) i den offentliga verksamheten där jag jobbar. Jag hade den klädsamma timingen att bli fackligt förtroendevald i den lokala föreningen bara året innan detta drog igång så det innebär en del arbete och slit, men vad gör man inte.