'I have to return some videotapes'
American Psycho
ABANDON ALL HOPE YE WHO ENTER HERE
Så varnade Dante vid ingången till helvetet, och även här passar varningen utmärkt. Det är stundtals groteska scener som kommer att utspela sig, varningen bör tas på allvar. Det lånade citatet hjälper också till att rama in också berättelsen och det helvete vår Bateman kommer att befinna sig i.
Det finns mycket att säga om American Psycho vilket kanske kommer speglas i längden. Jag ska dock göra ett försök att hålla mig någorlunda stringent.
Sammanfattning
Berättelsen är bekant för många, till stor del tack vare filmadaptionen. Patrick Bateman jobbar (?) på Wall Street och är ung, rik, stilig. Dagarna spenderas med noggranna hudvårdsrutiner, byte av modetips med kollegorna, timmar av träning för att uppnå perfekt skulptering av musklerna, luncher på stan och sedan utekvällar på de populäraste ställena runt om New York. Yuppiedrömmen, med andra ord. Och så hinner han såklart klämma in en hel del mord på allt från hemlösa till prostituerade. Mördandet eskalerar allt mer och mer medan Patricks mentala tillstånd blir allt mer kaotiskt och förvirrat.
Stilen är lik de tidigare romanerna och det finns mycket att känna igen. Givetvis är det mängder med droger och alkohol, givetvis nämns olika varumärken i var och varannan mening. Här tycker jag BEE har en ännu mer uttalad stilistik än i sina tidigare romaner (det tar kanske lite tid att helt hitta formen) och flera stilgrepp i romanen tycker jag mycket om.
Självklart har vi några bekanta ansikten. Patricks bror Sean, känd från The Rules of Attraction, kommer på besök (han lyckas dessutom med konststycket att med kort varsel få en bokning på omåttligt populära och fullbokade Dorsia, vilket såklart irriterar fåfänga Patrick). Även Seans eventuella romantiska intresse från samma bok (The Rules of Attraction), Paul Denton, dyker upp som en vän till en av Patricks kollegor tillsammans med en kille vid namn Trent (som beskrivs vara från Los Angeles) - som helt enkelt måste vara ett återseende av en av de mindre karaktärerna i Less Than Zero. Vanden (en student på Camden) är här bekant med Batemans flickvän Evelyn och dyker upp på en middag Hon har skymtat förbi som hastigast i både Less Than Zero och The Rules of Attraction, vilket gör att hon kanske är enda karaktären som återkommit i samtliga av BEE:s första tre romaner. En annan lite rolig blinkning är att Bateman frågar tjejen som jobbar i hyrbutiken ifall de har några filmer med skådespelerskan Jami Gertz, som spelar Blair i Less Than Zero. Vid tidpunkten för när romanen American Psycho gavs ut hade filmadaptionen av Less Than Zero gjorts, vilket ändå antyder någon slags medvetenhet från BEE:s håll när det kommer till hans utökade “ellisverse”. De här detaljerna spelar såklart absolut ingen roll för handlingen men kan vara roliga att sysselsätta sig med när man nu är igång med en gedigen genomlysning.
Tankar om American Psycho
Det finns flera tema och motiv vi känner igen från andra verk av BEE.
Kritiken mot 80-talets kapitalism och hjärndöda konsumtion fortsätter. Boken svämmar över av varumärken och design, allt handlar om yta men är tomt på innehåll. Man äter Häagen-Dazs, lyssnar på sin Walkman och har på sig glasögon utan styrka. Det förekommer också en längre diskussion om olika sorters flaskvatten - naturligt vatten, mineralvatten, destillerat vatten som sedan mynnar ut i följande konstaterandet om detta bekanta varumärke ‘Ramlösa sparkling mineral water is also very good’. Även Batemans arbete tycks gå ut på att dagligen träna flera timmar, gå på manikyr och sola solarium och äta lunch på trendiga ställen med rätt personer för att hålla representationen uppe. Det är helt enkelt en tillvaro som går ut på konsumtion, en tillvaro helt avskalad från andra värden. Det är svårt att läsa det som en romantisk bild. I vår tids sociala medier är det såklart inte så att ytan har blivit mindre viktig, och influencers gör sitt bästa för att sälja på oss diverse ting vi har mer eller (oftast) mindre behov av.
I flera passager reciterar Bateman och hans kollegor etiketts- och stilregler från någon slags handbok de alla håller som sin husbibel. Alla de många beskrivningar av vad alla karaktärer har på sig blir en trygg, bekant fond jag genom läsningen lär mig uppskatta. Som ett experiment provade jag att slå upp en sida slumpmässigt för att se när jag fick napp på en go modebeskrivning, och fick napp redan på andra försöket.
Paul Owen walks in wearing a cashmere one-button sports jacket, tropical wool flannel slacks, a button-down tab-collared shirt by Ronaldus Shamask, but it’s really the tie - blue and black and red and yellow bold stripes from Andrew Fezza by Zanzarra - that impresses me.
Allas extrema hyperfokus på rätt märke, rätt stil samt utseende gör att alla som jobbar på Batemans företag (och även de konkurrerande företagen) ser nästan exakt likadana ut. Det finns flera scener när Bateman m.fl. är ute på en restaurang och tycker sig se någon de känner i baren, för att sedan inte kunna enas om exakt vem det är de ser. Dessa utbyten är ofta komiska. Jag kommer osökt att tänka på alla anklagelser jag hört unga tonårstjejer få av att alla se ut som exakta kopior av varandra. Bateman själv misstas ofta för en kollega vid namn Marcus Halberstam, och konstaterar sakligt att de faktiskt är väldigt lika vilket gör en förväxling till ett ärligt misstag. En förväxling han ibland använder till sin fördel. Identitetsförväxlingarna gör att jag som läsare inte riktigt vet eller litar på vem som är vem, vilket ytterligare förstärker känslan av ett splittrat “jag” samt Bateman som opålitlig berättare.
Liksom de tidigare romanerna har karaktärerna svårt att få kontakt med både sina egna känslor och varandra. Nästan inget penetrerar tomheten och att acceptera andras kärlek blir omöjligt (hans naiva sekreterare kommer dock ganska nära att spräcka fasaden). Även när Bateman flertalet gånger berättar om sina tvångstankar och brutala handlingar för bekanta i hans omgivning är det ingen som lyssnar och tar in. På frågan om vad han gör svarar han sanningsenligt “murders and executions”, men istället hör frågaren “mergers and acquisitions”. Alla är helt upptagna av sig själva. Hans tillstånd eskalerar allt mer och han blir mer förvirrad, kluven och depersonaliserad - han börjar allt mer imitera verkligheten.
Naturligtvis har många haft åsikter om det extrema våldet mot främst kvinnor i romanen. På sina håll har den också varit förbjuden och bannlyst. Jag själv har svårt att se att olika skildringar i konst och kultur inte ska få finnas eller förbjudas. Jag tycker verkligen det förstärker tematiken kring konsumtion, där kvinnorna i både bildlig och bokstavlig bemärkelse konsumeras av Bateman och i allra högsta grad ses som inget mer än objekt för att stilla diverse begär. Det är också en intressant skildring av vad som händer när man misslyckas att hindra sina mörkaste impulser och bete oss enligt de normer man förväntar sig i ett samhälle. Det finns givetvis tolkningar att hämta från Freud, den mest uppenbara om hur Detet är en så pass stark drivkraft att det hotar att rasera hela vårt civiliserade samhälle om det inte ordentligt tyglas. Två av bokens inledande citat (från Dostojevskijs Anteckningar från Källarhålet och Miss Manners/Judith Martin) handlar om just detta, redan här får vi en försmak av vad som komma skall. Sedan har vi såklart frågan om huruvida Bateman faktiskt genomför alla de här groteska handlingarna eller inte - för mig personligen en högst ointressant fråga för det är väl inte sanningshalten som är poängen (men som svar på frågan: högst troligen inte).
Det finns en hel del stilistiska grepp jag uppskattar. Exempelvis är Bateman förtjust i en talkshow som heter Patty Winters show, och skildringen av vad dagens avsnitt handlat om återkommer genom hela romanen och temana blir allt mer absurda, vilket på ett snyggt sätt speglar Batemans egna ökade förvirring. Huvudparten av romanen berättas genom förstapersonsperspektiv där Bateman berättar, men i en central scen skiftar perspektivet sömlöst till tredjeperson, för att efter crescendot skifta tillbaka. Överlag tycks BEE jobba med mycket upprepningar och saker som återkommer. Filmen Body Double nämns som en av Batemans favoritfilmer och han hyr den flera gånger (jag blir faktiskt lite sugen på att se den, och kommer då vara förberedd på den beryktade scenen med borren).
Filmadaptionen av romanen såg jag för flera år sedan, jag tycker den är bra och ganska trogen sin förlaga. I både filmen och romanen är jag väldigt förtjust i det jag kallar “visitkortsscenen”, där kollegorna jämför sina visitkort med varandra och för mig helt obetydliga skillnader i typsnitt, design och färg spelar stor roll för statusen dem sinsemellan. Scenen fångar så väl fokuset på det ytan.
Christian Bale fick uppdraget att spela Bateman och i intervjuer ska han ha sagt att hans inspiration till rollen kommer från skådiskollegan Tom Cruise. Han berättar särskilt om en intervju med Cruise i Letterman, där han uppvisade en ‘very intense friendliness with nothing behind the eyes’ vilket jag tycker är en klockren beskrivning av Cruises energi som person, en bild jag ofta fnissar åt när jag kommer att tänka på det. En bra grund för att fånga en fullblodad psykopat. Jag vet egentligen inte hur pass sant det här är, men man checkar inte en bra story.
Tror ni ellisverse och intertextualiteten slutar där? Absolut inte, i romanen är Patrick Bateman granne med ingen mindre än… Tom Cruise. Där får vi bland annat läsa deras stela interaktion i en hiss kring den ganska dåliga (men likväl älskvärda) filmen Cocktail:
To break the noticeably uncomfortable silence, I clear my throat and say, ‘I thought you were very fine in Bartender. I thought it was quite a good movie, and Top Gun too. I really thought that was good.’
He looks away from the numbers and then straight at me.
’It was called Cocktail,’ he says softly.
’Pardon?’ I say, confused.
He clears his throat and says, ‘Cocktail. Not Bartender. The film was called Cocktail.’
A long paus follows; just the sound of cables moving the elevator up higher into the building competes with the silence obvious and heavy between us.
Var det värt det?
Utan tvekan en läsupplevelse att minnas. Inte bara för det sensationella och groteska utan för att boken även i övrigt har mycket att ge. Jag tycker kanske inte BEE håller upp en exakt spegel av den samtid vi lever i, men som satiriker har han ändå en hel del poänger och jag tycker ofta det är underhållande att befinna mig i hans universum - all misär och olycka till trots. Jag kan verkligen förstå varför detta är hans mest lästa roman.
Härnäst i läsningen är det dags för novellsamlingen The Informers, men jag kommer även börja kika på den litteraturvetenskapligt analyserande texten Deconstructing Bret Easton Ellis - A Derridean Reading of the Fiction (Annette Schimmelpfennig) om någon bara… råkar ha den skräpandes hemma. I skrivande stund har den ett (1) omdöme på Goodreads, vilket får den att framstå som hyfsat obskyr.