Det här är första av (troligen) flera novellinlägg. För att göra det mer hanterbart tar jag några åt gången. Eftersom det inte finns en tydligt rekommenderad läsordning i Hanish Cycle har jag försökt att koppla ihop noveller utifrån någon slags hemmasnickrad logik - berättelser som utspelar sig i samma värld kommer ungefär samtidigt t.ex.
Sammanfattning
Vaster Than Empires and More Slow utgavs först 1971 i science fiction antologin New Dimensions 1. 10 personer från olika planeter skickas ut i rymden av The League of Worlds för att upptäcka nya världar. De landar på planeten som kallas World 4470, som tycks sakna intelligent liv men är fullständigt täckt av grönska. Medan de utforskar och studerar denna nya, gröna värld börjar en formlös rädsla spridas hos (den redan ganska neurotiska) besättningen. The Shobies’ Story kom betydligt senare, utgiven 1990 i antologin Universe 1. Även den handlar om en besättning med uppdrag att utforska, i det här fallet inte en planet utan en ny form av teknik som innebär resande snabbare än ljusets hastighet. Deras uppgift är att dokumentera de fysiska och psykiska effekterna av tekniken. Innan de testar tekniken måste de först komma samman och bilda en stabil och välfungerande grupp, där en viktig del av gruppbildningen består av att berätta historier framför lägerelden.
Vi får vissa ledtrådar som hjälper oss pussla ihop ungefär när i universumet det utspelar sig. I Vaster Than… refererar en av besättningarna till en ny rapport en viss Rocannon har skrivit om intelligenta livsformer med telepatiska förmågor - den utspelar sig alltså ungefär samtidigt som Rocannon’s World. I The Shobies’ Story är kommunikationsmaskinen the ansible uppfunnen, vilket gör att den måste utspela sig efter The Dispossessed.
Mina anteckningar i marginalen om novellerna
Det känns som en lyckad slump att just båda novellerna jag valde till denna omgång följer en besättning som ska utforska något, skaffa någon form av ny kunskap. I båda berättelserna finns det drag av att man måste vara lite tokig för att frivilliga anmäla sig till de här typerna av farliga och skrämmande expeditioner. Båda novellerna gränsar till skräck, det finns en obehaglig nerv som gör båda kittlande och intressanta. I alla verk hittills i Le Guin-året har det funnits spännande och läskiga element. Generellt sett hade båda novellerna gjort sig bra som film (med hjälp av viss utfyllnad), och det finns något vagt Lovecraftianskt i berättelserna.
Vaster Than Empires and More slow
Novellen är "first contact” berättelse om att möta en ny planet och en ny, främmande miljö. Det är spännande att följa besättningens utforskning av den täta och allomfattande skogen på World 4470. Samtliga börjar mer och mer känna av en slags rädsla de inte riktigt kan klä i ord, och de blir allt mer paranoida. En i besättningen (Porlock) hävdar bestämt att han sett något stort röra sig bakom honom i skogen men att han inte hann få en ordentlig titt. En av dem blir till slut attackerad och besättningen försöker ta reda på vem/vad som ligger bakom.
I hög grad handlar novellen om psykologiska processer och sociala relationer och spänningar i en grupp. En ur besättningen, Osden, beskrivs vara en slags empat och kan känna av känslotillstånd från alla slags medvetna och intelligenta livsformer. Han blev en empat genom att ha blivit botad (den första någonsin som botas) från sin autism. Detta vittnar på ett intressant sätt om den tidens syn på autism som en person utan tillgång till sin empati, helt avstängd från andra människor och totalt innesluten i sig själv. Osden är illa omtyckt av alla andra i besättningen eftersom han har ett väldigt otrevligt och osympatiskt sätt. Gradvis växer spänningarna dem mellan allt mer och eskaleras av rädslan de alla känner. Först senare ser de feedback-loopen mellan Osden och de övriga - deras hat mot honom kastas tillbaka på dem själva, och detsamma gäller rädslan för den mystiska skogen.
‘But we don’t intend harm, we are friendly.’
’Are we? In the forest, when you picked me up, did you feel friendly?’
’No. Terrified. But that’s-it, the forest, the plants, not my own fear, isn’t it?’
’What’s the difference? It’s all you felt. Can’t you see,’ and Osdens voice rose in exasperation, ‘why I dislike you and you dislike me, all of you? Can’t you see that I retransmit every negative or aggressive affect you’ve felt towards me since we first met? I return your hostility, with thanks. I do it in self-defense.’
Klassiskt exempel på affektsmitta. När de börjar kunna känna åtminstone lite empati för Osden och hans hyperempatiska förmåga ändras stämningen något och de kan ta sig ur spiralen.
Novellen belyser också människans relation till naturen och den miljö de lever i, hur vi frivilligt eller ofrivilligt påverkar omgivningen. World 4470 bedöms sakna intelligent liv, eller åtminstone en intelligens som liknar vår egen. Besättningen inser dock ganska snart att växtligheten på planeten utgör en enda organism - detta stora nätverk kan alltså betraktas som en annan form intelligens. Den harmoniska växtorganismen kontrasterar till det mänskliga, kaotiska och oharmoniska tillståndet på ett intressant sätt under berättelsen. Konceptuellt känns det som att det var ganska outforskat under 70-talet (när novellen först kom), men idag finns det fler exempel på liknande livsformer.
The Shobies’ Story
En vacker novell som delvis är lite klurig att förstå. Den fokuserar mycket på vad det innebär att vara en grupp eller en familj, och att trots sina olikheter visa full förståelse och acceptans. Besättningen består av 10 personer, både vuxna och barn, med härkomst från olika planeter i Ekumen. De är kulturellt olika varandra på många sätt men finner ändå en trygghet tillsammans. En ur besättningen sätter ord på det - att uppleva sig vara fri i varandras sällskap. Här begränsar man inte heller familj till biologiska blodsband, utan familj kan även innefatta personer man själv valt. Framför en trygg lägereld turas de om att berätta historier och sagor för varandra, vilket vittnar om narrativets starka sammanförande kraft. Detta är kanske ännu mer påtagligt idag i en tid som bara kan ses som spretig, där alla själv utforskar sin väg i livet (och populärkulturen) snarare än att bli sammanförd med andra genom en mer kollektiv upplevelse. Lägereldens död inom tv-tittandet har ju beskrivits flera gånger.
Efter förberedelserna och gruppbildningen ska de äntligen testa den nya tekniken och resa till en förbestämd plats, en resa många ljusår bort men som kommer att ske omedelbart. Det är uppenbart att bara väldigt få (om ens någon) ur besättningen verkligen förstår teorin och tekniken bakom den nya uppfinningen. Givetvis är de väl medvetna om att de är de första mänskliga försökskaninerna att testa tekniken. De sätter igen maskinen - och är direkt framme enligt skeppets beräkningar och koordinater. Eller är de det?
‘We aren’t anywhere,’ Lidi said.
’There was no interval,’ Gveter repeated, scowling at the console. ‘That’s right’.
’Nothing happened,’ Karth said, skimmering through the AI flight report.
Oreth got up, went to the window, and stood motionless looking out.
’That’s it. M-60-340-nolo,’ Tai said.
All their words fell dead, had a false sound.
’Well! We did it, Shobies!’ said Shan.
Nobody answered.
’Buzz Ve Port on the ansible,’ Shan said with determined jollity. ‘Tell ‘em we’re here in one piece.’
’All where?’ Oreth asked.
Det är en obehaglig, osammanhängande men väldigt stämningsfull skildring av besättningens upplevelser som följer, där deras olika upplevelser och perception starkt går isär. De försöker landa en sond på en närliggande planet, som bara vissa ur besättningen överhuvudtaget uppfattar. De är inte ens överens om vilka av dem som åkte ut i sonden. Ja, det råder nästan total förvirring. Då gör gruppen till sist det de gör bäst: de startar en lägereld och de berättar sin historia - historien om vad de upplevt på skeppet Shoby som utgör deras hem (det är såklart efter skeppet gruppen lånat sitt namn). Genom att tillsammans sätta ord på alla förvirrande och spretiga upplevelser lyckas de göra det begripligt, och de kan då hitta ut ur det tillstånd de befinner sig i och slutföra resan.
Var det värt det?
Det börjar kännas som att jag aldrig kommer svara nej på den frågan. Båda novellerna hade gott om intressanta och spännande saker att erbjuda att det absolut är värt tiden det tar att läsa. Jag tyckte mycket om båda.
På tur har vi roman nr 3 i ordningen: City of Illusions.
kul att du lyckades pricka in noveller med så liknande teman!