Event without interval
Dancing to Ganam och Another Story or A Fisherman of the Inland Sea
Novellinlägg nr 2 i ordningen: de som nu finns på menyn är faktiskt tätt sammankopplade med novellen The Shobies’s Story vi läste sist.
Sammanfattning
Dancing to Ganam gavs först ut 1993 och Another Story or A Fisherman of the Inland Sea året efter. Den förstnämnda är en direkt fortsättning till The Shobies’ Story, det inte helt lyckade försöket att resa omedelbart, snabbare än ljuset, med hjälp av teknologin/teorin som kallas churten. Den karismatiska Dalzul vill göra ett nytt försök att testa tekniken och sätter ihop en ny besättning att prova - bland annat Shan som också var med i försöket på Shoby. Genom att sjunga och dansa tillsammans ska de lyckas att synkronisera sina perceptuella upplevelser och undvika den förvirring resandet med churten medför. Först verkar försöket lyckat men allt eftersom märker besättningen att deras upplevelser på den främmande planeten Ganam kraftigt går isär. Den andra novellen handlar också om churtenteorin. Där följer vi forskaren Hideo från planeten O som lämnar livet på familjens gård bakom sig för att ägna livet åt att utforska teorin, något som inte tycks göra honom helt lycklig. Vid en resa med churtentekniken landar han på sin hemplanet 18 år tidigare, och får därmed chans att göra om viktiga livsval.
Mina anteckningar i marginalen om novellerna
Båda novellerna handlar om teorierna bakom churten, alltså sättet att resa från en plats till en annan omedelbart, även om avståndet är oerhört långt. På olika sätt tar de sig an vad som skulle kunna bli effekterna av den här tekniken för resor snabbare än ljuset.
Dancing to Ganam
Kort tid efter det experimentiella försöket med churten som Shoby genomför börjar Dalzul testa tekniken ensam - med framgång. Han vill igen testa teorin med en besättning och tänker att man kan lösa problemen genom att öka samhörigheten och synkroniseringen genom dans och sång. Initialt verkar det ha lyckats! Besättningen kommer fram på Ganam och lever där en tid med befolkningen. Tidigt separerar de sig för att kunna behålla sina perspektiv på skeendena på planeten Dalzul behandlas som en slags kung eller gud och ingår troligen i något slags äktenskap med en prinsessa, och de börjar allt mer ana att ett slags rituellt offer kommer att krävas. Först några veckor in börjar besättningsmedlemmarna jämföra sina upplevelser med varandra, och märker då att bilden kraftigt går isär. Kaoseffekten som drabbade the shobies har alltså också drabbat dem - de är i osynk med varandra.
Novellen tar sig an temat kring hur våra olika erfarenheter och förutfattade meningar om världen påverkar hur vi upplever situationer och händelser. Hur hjärnan så ofta vill bekräfta det vi redan vet (eller tror oss veta). Såhär beskriver en av besättningsmedlemmarna problemet med att hamna i osynk genom churten:
‘We wonder if the churten problem centers not on impressions only, but expectations,’ Forest said. ‘We make sense of the world intentionally. Faced with chaos we seek or make the familiar, and build up the world with it. Babies do it, we all do it; we filter out most what our senses report. We’re conscious only of what we need or want to be conscious of. In churten, the universe dissolves. As we come out, we reconstruct it - frantically.’
Detta är insikter som känns ganska givna för människor 2020-tal, men hur var det när novellen kom? Vilka insikter inom kognitiv psykologi var allmänt gods under 90-talet? Jag tycker tankarna om hur vår förförståelse präglar ny information är intressanta saker att väva in i en berättelse, även om den i sig kanske inte varit min favorit hittills under året.
Another Story or A Fisherman of the Inland Sea
Novellen är kort och gott en tidsreseberättelse. En resa med churten går snett och Hideo åker tillbaka 18 år tillbaka i tiden - tidpunkten för när han lämnade sin hemplanet för att forska. Han åker hem till sin familj och gård och får chans att leva om delar av sitt liv, och kan nu gifta sig med sin kärlek Isidri. Innan tidsresandet har han forskat på churtenteorin och varit med vid de första testerna av tekniken. Novellen beskriver de första försöken med besättningar - dvs skeppet Shoby och Dalzuls försök i Dancing to Ganam. Att resa med churtentekniken - dvs resa utan tidsinterval, tycks ge upphov till förvirring och kaos hos intelligenta varelser. Själva tekniken tycks på något sätt vara “fel”, såhär säger Hideos mamma när han berättar om det:
‘It can’t be right,’ she said after a while. ‘To have event without interval… where is the dancing? Where is the way? I don’t think you’ll be able to control it, Hideo.’ She smiled. ‘But of course you must try.’
Tidshopp verkar vara något som intresserat människor länge, vilket märks då det återkommande är motiv i sagor och myter. Novellens titel är hämtad från en japansk saga som Hideos mamma (som kommer från planeten Terra alltså Jorden) berättar från honom när han var liten, om en fiskare som spenderar några dagar under vatten med en prinsessa och sedan får reda på att det gått minst 100 år. Det är alltså inte bara i rymden idéer kring t.ex. tidsdilatation gäckat och skrämt oss. För visst finns det något oerhört vemodigt i tanken på att de vi älskar sedan länge är döda medan vi knappt åldrats alls? Som t.ex. när Hideo först berättar för sin mamma att han vill resa flera ljusår till planeten Hain för att ägna sig åt forskning:
She took my brutality without the least complaint. She had left her own people, after all. She said that evening, ‘We can talk by ansible, sometimes, as long as you’re on Hain.’ She said it as if reassuring me, not herself. I think she was remembering how she had said good-bye to her people and boarded the ship on Terra, and when she landed a few seeming hours later on Hain, her mother had been dead for fifty years.
På planeten O försöker Le Guin skriva fram en intressant samhällsbildning. Istället för att bo i städer bor alla i byar som består av ett antal gårdar. Relationerna består av en konstellation av 4 vuxna (2 kvinnor och 2 män), där alla är gifta med två andra i konstellationen men inte alls med den 4:e. Relationerna ser alltid ut som att man har ett äktenskap med en av personerna av det motsatta könet samt med personen av samma kön. Blotta tanken på en parbildning mellan blott två personer är löjeväckande för de på planeten O. Äktenskapet mellan kvinnorna kallas dag och det mellan männen kallas natt, och sedan är varje kvinna och man antingen en “Morning” eller “Evening”. Jag tycker tanken är ganska intressant men det är ganska träigt och saknar elegans i beskrivningarna - förklaringarna till relationerna upptar faktiskt en relativt stor del av novellen. Sammantaget ändå en berättelse med vackert vemod jag uppskattade.
Var det värt det?
Novellerna var helt ok. De tillhör inte favoriterna kanske men ändå värda sin stund.
På tur är en av giganterna i Hainish Cycle: The Left Hand of Darkness.